År 1999 gick det första Vikingarännet 8 mil på norra Mälaren (Ekoln) utanför Uppsala. Föregångare var Prinsloppet i Strömsund, som gick av stapeln 5 gånger mellan 1971 och 1976 samt Sollentunaloppet på Norrviken. Det senare får mer betraktas som ett varvlopp. Att som Vikingarännet ha start och mål på olika ställen är unikt i landet. Att dessutom starta vid Sveriges 4:e största stad Uppsala och ha målgång inne i Stockholm är världsunikt och mycket exotiskt sett i ett globalt perspektiv.

Vikingarännet inspirerades av det Elvastadslopp som genomfördes 1997 i Holland. Elvastadsloppet har genomförts fyra gånger sedan 1963 (1963, 1985, 1986 och 1997). Efter loppet 1997 besökte segraren och ett antal Holländare från skridskoorganisationer där stockholmsområdet. De inbjöds av Stockholms stad och Sveriges turistråd. Kunskapen om de fantastiska svenska sjöisarna har länge funnits i Holland. Bla med anledning av de ytterst få Holländska isvintrarna sökte man alternativa platser för skridskolopp. Detta så att det skridskotokiga holländarna skulle få nya mål att åka till. Svenska värdar för besöket var bland andra Anders Tysk och Björn Nilsson. De fick frågan om det var möjligt att arrangera ett långlopp på skridsko i Stockholmsområdet. På uppdrag av dåvarande SIS (Stockholm information service) gjordes en förstudie för att se hur ofta det var möjligt att arrangera långlopp i Stockholmsområdet.

Förstudien visade att den enda intressanta sträckan var mellan Uppsala och Stockholm. Där emellan finns minst antal "isgenerationer". Längre väster ut ligger de stora mälarfjärdarna och de lägger sig senare än och är osäkrare än de övriga delarna av Mälaren (Stockholms hamnområde undantaget). Att åka flera varv på en mindre sjö var aldrig aktuellt. Det konceptet har Sollentunaloppet.

Finns det is då? Ja det var den första frågan som undersöktes. Efter kontakt med långfärsskridskoklubbarna i Stockholm, SMHI, Sjöfartsverket och fritidsfiskeklubbar samt sist men inte minst Stockholms hamn (med isbrytaransvaret genom åren) visade det sig att det har funnits is tillräckligt för att täcka våra behov. Statistiken från 1979 talar sitt tydliga språk.

Åren 1979, 1980, 1982, 1984, 1985, 1986, 1987, 1996 och 1997 hade vi i februari kommit ända in till Rålambshovsparken. 1988, 1989, 1990 och eventuellt 1992 hade vi haft problem med att genomföra loppet. Resterande år hade vi kunnat genomföra det ner till Kungsängen. Vi bedömde därför att det var ca 50% chans att nå Rålambshovsparken, att det var ca 80% chans att nå Kungsängen och ca 20% chans att vi skulle få ställa in. Allt detta sett "i backspegeln" vilket inte säger något om framtiden.

På grundval av förstudien gav SIS klartecken till att gå in med en förlustgaranti och Vikingarännet kunde förverkligas. Också Uppsala kommun gick första året in med en förlustgaranti. För att driva denna typ av projekt måste arrangörerna vara ideella föreningar. Det var då naturligt att Friluftsfrämjandet med sin rikstäckande breda verksamhet där långfärdsskridsko är den största vinteraktiviteten var en av arrangörerna. Minst 90% av åkarna bedömdes ju komma från långfärdsskridskogrupperna. För att vara attraktiv även för tävlingsåkarna, vilket var och är en viktig grupp för att Vikingarännet ska få rätt status i skridskovärlden, knöts tidigt Svenska skridskoförbundet till loppet.

Förstudien var klar på hösten 1997 varför ett lopp 1998 aldrig var aktuellt. Den säsongen användes till en del rekognosering efter sträckan. Det första Vikingarännet gick av stapeln lördagen den 13 februari 1999. Eftersom osedvanligt mycket vatten flöt genom vattendragen så var det öppna partiet vid Erikssund för stort för att vara möjligt att passera. Knappt två veckor innan beslöts därför att lägga Vikingarännets premiär på Ekoln som en rundbana med ett motsolsvarv och ett medsolsvarv. Start och mål var vid Skarholmen. Detta visade sig vara en lyckträff. De drygt 4000 startande fick en fantastisk dag med en riktig folkfest på isen. Segraren Hotze Zandstra åkte de 80 km på 2 timmar 35 minuter och 42 sekunder.

Loppet år 2000 planerades till söndagen den 13 februari. Efter en något tveksam start på vintern tog istillväxten ordentlig fart i mitten på januari. Så sent som 10 dagar innan hade det varit möjligt att nå Smedsuddsbadet på kraftig närmast perfekt kärnis. Isen stod emot den 2 veckor långa kraftiga värmen och blåsten till dess det var bara ett par dagar kvar. Då, mindre än 24 timmar innan starten försämrades råken som på onsdagen bildades vid Ekolns västra strand, mycket snabbt. Över stora delar av västra och södra Ekoln blev isen, bara några kilometer efter start, på några timmar likt ett stort pussel. Att släppa ut 8000 ivriga skridskoåkare på den isen var uteslutet. Loppet fick därför ställas in.

Vis av den skadan har därför organisationen ännu noggrannare studerat alternativa dragningar av Vikingarännet inför loppet 2001.

Trots en extremt mild inledning på vintern, med öppet vatten långt in i januari kunde Vikingarännet 2001 genomföras. Banan gick på det issäkra området mellan Kungsängen och Sigtuna samt en sväng ut på Mälaren. Veckan innan var isen i det närmaste perfekt men med kraftig vind på lördagen uppstod på sena eftermiddagen flera svåra råkar som skar av ca 10 km av banan. Det bortfallet kompenserades av ytterligare sträcka på Görväln söder om Kungsängen. Under natten till söndagen kom också ett mycket tunt blötsnölager som frös fast och gjorde åkningen något trög. De ca 4000 startande fick på grund av det och på grund av den kraftiga nordliga vinden en tuff resa. Ca 1000 personer lyckades inte fullfölja loppet. Loppet vanns av Holländaren Martijn Kromkamp på 2 timmar 58 minuter och 10 sekunder med vår egen Johan Håmås strax efter.

Vintern 2002 kom igång redan före årsskiftet. Under jul-och nyårshelgen snöade det ymnigt och kylan låg över landet. Vid Roparudden var det dagarna innan nyår drygt 10 cm is. Strax efter det åkte man skridsko under bron vid Erikssund vilket är mycket ovanligt. Det såg mycket lovande ut. Nedsmältningen av de ca 40 cm snö som kom gick dock långsamt vilket hämmade tillväxten av isen. Ända ner till Nockebybron låg isen men kvaliteten söder om Kungsängen var dålig. I början av februari hade dock den blanka isen kommit fram men kvaliteten och tjockleken var ojämn. Tyvärr infann sig inte den normala kylan, inte ens för några dagar. Varmt väder med åtskilliga plusgrader låg över området ungefär från 5 februari, sunden började gå upp i takt med att kylan aldrig kom och i takt med att julens snö smälte ner och höjde vattenståndet i vattensystemet. Söndagen den 17, som var reservdatum var t ex området kring Erikssund öppet på en sträcka av 5 km och från Roparudden var det öppet nästan ända ner till Stäket. Bortsett från tävlingsklassen som genomfördes i Mora, tvingades vi därför att ställa in Vikingarännet 2002.

För första gången annonserades Vikingarännet ut utan att datum var fastställt.
Säsongen 2002/2003 blev den bästa skridskovintern i östra Svealand på mer än 20 år. Efter premiären redan i slutet av oktober frös isarna så att större delen av banans sträckning kunde befaras redan innan jul. Det högtrycksbetonade vädret gav fantastiska mälarisar ända in till centrala Stockholm under jul- och nyårshelgen. Det gjorde att vi redan efter trettonhelgen kunde bestämma tidpunkten för loppet till den 19 januari. Efter att veckan närmast innan blev relativt mild så försämrades förhållandena något vid Erikssund och Roparudden. För Erikssunds del innebar de att promenaden blev något längre. Vid Roparudden hade vi turen att hela tiden ha bärig is genom Tärnsund. Det behövdes alltså ingen promenad där.
På loppdagen hade den tidigare delvis vattentäckta isen torkat upp i den lätta kylan. Förhållandena blev i det närmaste perfekta. De 4000 åkarna startade i härligt väder vid Skarholmen och gick i mål på lätt vattentäckt is i Rålambshovsparken efter en sväng ner mot Riddarholmen. Loppets segrare var Johan Håmås som åkte i mål på 3 timmar och 11 minuter.

Säsongen 2003/2004 var temperaturmässigt en normal skridskosäsong. Däremot täcktes isarna långa perioder av snö. Detta ställde stora krav på den plogningsorganisation som Vikingarännet har genom kommunerna efter banan. Vid jultid låg stabil is mellan Sigtuna och Kungsängen. Ekoln la sig kort efter, liksom sträckan Kungsängen - Hässelby.
De korta och intensiva köldperioderna innebar också envis blåst. Detta gjorde att sträckan in till Rålambshovsparken aldrig fick stabil is. Hoppet om att nå Rålambshovsparken släcktes ca 1 1/2 vecka innan loppet. Söndag den 8 februari genomfördes Vikingarännet 2004. Efter en vecka med stora variationer i vädret, med ömsom snö ömsom vatten var banan på morgonen, efter ett fantastiskt jobb av plogarna i ett utmärkt skick. I ett, trots andra prognoser, tilltagande snöfall kunde loppet genomföras. Plogningen av den 80 km långa banan gjordes så bra att segrartiden låg i paritet med föregående års segrartid. Vikingarännet hade genomförts med bravur trots ett mindre bra väder.

Isläggningen hösten 2004 var sen. Först i början på december började antydan till is lägga sig i Ryssgraven. Först i juldagarna blir det lite mer is, då kommer Gudrun!!!
Orkanvindar blåser bort all is och inte förrän i månadsskiftet januari/februari kommer isarna på allvar. Då har redan Götakanalrännet och Krogrännet ställt in. Våra planer var att köra Skarholmen - Kungsängen den 19/2. Det var en lördag. Vi valde lördagen för att de lopp som "bokat in sig" på söndagen skulle kunna genomföras. Tyvärr kom det rejält med snö den måndagen innan den 19/20. Snön som låg ca 30 cm tjock dolde bla en större spricka som gått tvärs över banan i trakten av Killingholmen (Skokloster). Under onsdagen gjordes försök att lokalisera den sprickan i det djupa snöslasket. Med is som var på gränsen, tjockleksmässigt och med svårigheter att exakt lokalisera sprickan och framförallt med svårigheter att ploga sig igenom 40-50 m snöslask, beslöt vi på onsdagen att inte ha starten vid Skarholmen. Funktionärerna med Berndt Wallin i spetsen ställde snabbt om så att starten kunde förläggas till Kungsängen och Ryssgraven. Vi kunde tack vare (som vanligt)plogarnas uppoffrande arbete med snön på den inte alltför tjocka isen ställa iordning en bana som var förbluffande snabb. Det stora problemet var att snöns tyngd tryckte ner isen så att vatten trängde upp på många ställen.
Det blev milt uttryckt en riktigt blöt tillställning.
Den sena säsongsstarten i kombination med snöfallet gjorde att vi fick det lägsta deltagarantalet hittills. Ca 1600 åkare kom till starten. Vann gjorde som vanligt Johan Håmås på tiden 2 timmar och 44 minuter. Tvåa kom Johan Boonstra från Holland på 2 och 50 och trea Johan Olsson också kring 2 och 50. Dagarna efter Vikingarännet kom kylan och frös ihop all snö och is till en ganska svårforcerad yta. 2005 hade vi verkligen tur.

Vilken vinter! Skidåkarna fick sitt med ca 90 dagars skidåkande i Stockholmstrakten. Dessvärre gjorde det myckna snöande att isen in mot centrala Stockholm inte växte till som den skulle. Tjockleken på Essingehavet låg stadigt på 7-9 cm inför loppet. Vi hade söndagarna i vecka 6 och 7 som alternativ. Det landade på den 19:e februari. Då hade vi sedan knappt 4 veckor haft Vikingaslingan att åka på. Intresset för den var mycket stort bland såväl allmänheten som kommunfolk. Arbetet med Vikingaslingan underlättade plogningen av Vikingarännet. I princip var det bara en slinga på Ekoln som behövdes för att Vikingarännets bana skulle vara klar. Lite otur med innebrända maskiner i Stockholm gjorde dock att den sista milen till målet i Hässelby blev lite ojämn. Vikingarännet 2006 hade start i Skarholmen och mål i Hässelby. En nyhet var Vikingarännet kortis för de som tyckte att 8 mil var för långt och ville prova på en 22 km bana. Vikingarännet kortis hade start i Sigtuna och mål i Kungsängen. Återigen missade vi det riktigt fina vädret varför deltagarantalet visserligen steg jämfört med året innan men det var likväl inte mer än strax under 2000. Gissa vilken som vann?????....jo Johan Håmås förståss, segrartiden var så bra som 2 timmar och 45 minuter. Tvåa och trea kom holländarna Bernhard Bouma och Gerrit de Zwaan fem minuter efter.
Pressen från de två holländare som ömsom sprang barfota och ömsom sprang på skridskor utan skydd på någon av landpassagerna gjorde att Johan fick ta i. Vinterns fortsättning var kall och nederbördsrik och vi hade, så här med facit i handen, kunnat genomföra Vikingarännet in till Rålambshovsparken flera helger efter sportlovet!!!! men vem kunde veta det.

Efter en mycket varm höst och jul var förväntningarna lågt ställda. Så sent som i mitten på januari gick vågorna höga på hela Mälaren. Då brakade kylan ner. Det var den 20 januari. På kvällen var det snöstorm i hela Östra Svealand. Det kalla vattnet efter hela sträckan frös första dagarna i februari och bildade en stabil kärnis. Den 8:e åkte Vikingarännets sponsorer på tunn nyis som låg över fjärdarna väster om Görväln liksom på de öppna ytorna av Vikingarännets bana. I veckan innan loppet kom det en del snö och plogarna gick för fullt. Mellan Görväln och Hässelby
plogades det med stor försiktighet och med manuell rekognocering framför plogen. Särskilt Lambarösundet var känsligt. Den hastiga isläggningen efter hela sträckan gjorde att snöisen (som lätt blir mjuk) knappt förekom alls.
Det var kärnis efter hela sträckan. När Vikingarännet gick den 18 februari var det därför rekordsnabbt. Isen var superb möjligen bortsett från någon mil på Ekoln. Segraren Johan Håmås åkte de 8 milen på rekordtiden 2timmar och 40 minuter. Många deltagare slog sina gamla rekord med god marginal. 1800 skridskoåkare från 32 länder deltog.

Säsongens vinter rådde mellan mitten på november till trettondagen och en knapp vecka kring påsk. För övrigt var det vatten, vatten och åter vatten. Som sista utväg planerades ett kortare lopp på Skofjärden.
Det låg med några cm is ett par veckor innan tänkt datum. När också den isen blåst upp och efter att ha avvaktat ytterligare ett par veckor efter det ursprungliga datumet ständigt med temperaturer på plussidan fick vi för första gången sedan det flexibla startdatumet infördes ställa in Vikingarännet.
Inget Vikingaränn är det andra likt.

Som flera år tidigare dröjde isläggningen. Först kring nyår börjar det bli isar efter Vikingarännets bana. Då kom dock isarna med en faslig fart. Plötsligt var det fina isar överallt och säsongen börjar likna de allra bästa. Lätt pudrad fin åkbar is låg från Kungsängen och upp till Skarholmen. Snön som kom lite då och då smälte bort i de återkommande blidvädren. Den 4 februari lägger sig de stora Mälarfjärdarna och därmed finns is ner till Hässelby.
Med mellan 10 och 15 cm is på Lövsta och Lambarfjärden var det precis så att vi kunde ploga banan sista 8 kilometrarna.
När Vikingarännet genomförs den 22 februari är isarna i det närmaste perfekta från Krusenberg och neråt. Dessvärre kom det någon vecka innan snö i banans norra del. En snö som plogarna på Ekoln inte hade resurser att ta hand om innan den frös fast. Därför var banans beskaffenhet ganska dålig från Skarholmen till Krusenberg. Detta fick framförallt de med sämre åkteknik erfara. För första året var också Friiberghs herrrgård med i organisationen med en vätske station. Detta uppskattades både av åkare och herrgården.
Tack vare den bästa skridskosäsongen på många år var många åkare på startlinjen. 3053 startande i alla lopp innebar flest deltagare sedan 2003. Som vanligt hade vi tur med vädret. Snön kom bara några dagar efter loppet. Den satte stopp för skridskoåkningen på Mälaren ett bra tag.
Vi hade tur igen!!!

Denna säsong hade det varit bättre att köra Vikingarännet på skidor. Hela säsongen präglades av mycket snö på isen, nedtryckta isar och vatten under tjock snö. Snön kom redan i mitten av december. Väldigt snart stod det klart att isen skulle ligga stabil ända in till Stockholm C. Plogning av banan började redan någon vecka in i januari. Den 18 januari var det plogat ända ner till Hässelby. Den 25 januari var det plogat ner till Alvik efter förstärkningsarbeten vid Stora Essingen. Snön föll dock mest hela tiden och det var bara mellan Erikssund och Kallhäll som banan var bred och fin. I norr mäktade kommunerna inte med att hålla en bred bana och i söder norr om Hässelby var det stora problem att hålla en bred bana.
Från Hässelby in till Stockholm C var det en kamp med alla som promenerade i banan och gjorde den ojämn. När det hela tiden föll snö ovan på det var det en bedrift att vi fick till en åkbar bana in till Stockholm. Plogningen med mycket vatten i banan såg i bland hopplöst lik en nyplöjd åker.
Trots detta fick vi med Idrottsförvaltningens plogares bistånd till en bana som var åkbar. Ett tag var 4 maskiner igång samtidigt på den sträckan. Åkbarheten kan trots det diskuteras. Vårt ställningstagande att det var så viktigt att komma in till stan att vi fick acceptera en sämre bana från Görväln och in stod dock fast.
Ett särskilt kapitel var den ränna som hela tiden hölls öppen av citybanans arbete. Färjan Dunder skulle bli vår "övergång". Dessvärre fick Dunder hydraulikhaveri och fick lämna återbud tisdagen innan loppet. Efter ett idogt ringande visade det sig att Pampas Marina kunde ställa upp med en ponton som vi skulle kunna springa på över rännan.
Efter mycket möda kom den på plats kl 22 kvällen innan loppet. Bogseringen av den tog tack vare issituationen närmare 6 timmar från Pampas till övergången 500 m söder om Tranebergsbron.
Från den övergången gick banan på isen mellan Fredhäll och Lilla Essingen. Under Essingebron låg fräthål inte långt från den säkra isen i banan. Målet var vid Smedsuddsbadet eftersom vi inte kunde passera Smedsudden där isen var mycket svag. Antalet deltagare blev 3400 i alla lopp. Det är rekord sedan 2003. Med bättre väder på lördagen hade vi säkert fått över 4000 deltagare. Återigen hade vi fantastisk tur. Bara några dagar efter tävlingen kom det så mycket snö och blåst att vi inte kunde ploga banan mer den säsongen trots idoga försök. Snö och slask gjorde detta omöjligt